• Hem
  • Om döden
  • Historia
  • Innan 1900-talet

Innan 1900-talet

Döden och begravningar i Sverige innan 1900-talets början
Förr i tiden var det vanligaste att en person dog i sitt hem istället för på olika sjukvårdsinrättningar. Det medförde att det inte fanns någon professionell kår som tog hand om den avlidne och dennes begravning. Detta ansvar hamnade istället på anhöriga, grannar och andra bekanta till den avlidne. Genom att anhöriga och bekanta till den avlidne kom i personlig kontakt med den avlidne så var döden mer naturlig än vad den kan vara i dag för många människor. Det var även vanligare förr att barn avled i en tidigare ålder än vad de gör idag.

Den som närmast kan räknas som professionell vid denna tid var prästen i socknen som hade hand om begravningen och tvätterskor. Tvätterskorna tvättade den avlidne och gjorde i ordning denne. Bud sändes till klockare om att en person hade avlidit så denne kunde, helst samma dag, utföra själaringning för den avlidne. Själaringningen manade folket i socknen till bön men även för att underlätta själatåget för den avlidne genom att hålla ondskans makter borta. Även sociala klasser skildes åt beroende på vilken tid klockorna ringdes. Än idag används själaringning fast då efter begravningsakten.

Oftast gick det väldigt snabbt från att en person avled tills att denne kom i jord. Det var först under medeltiden som adeln förlängde tiden mellan att en person avled tills att en begravning hölls. Tidigare hade de flesta lagts i graven utan något omhölje men på grund av den förlängda tiden mellan dödsfall och begravning kom kistan att introduceras. Dock så fortsatte det en lång bit in på 1600-talet att personer begravdes utan kista. Kistan gjordes ofta i bondesamhället av anhöriga eller av snickare i byn. Den var väldigt enkel, ingen färg och inga handtag. Först senare kom kistan att målas svart för äldre personer och vit, gul eller blå för barn. Det fanns även vidskepelse med i byggandet av kistan. Den skulle göras på en dag och inga spikar fick användas. Istället användes träpluggar vilket skulle hindra den döde för att gå igen. 

Den avlidne kläddes med ett enkelt lakan och vita strumpor. Äldre kunde få handskar och de yngre kunde få blommor i händerna. Över ansiktet lades en tunn vit duk, en så kallad svetteduk. Senare blev det mer vanligt med riktigt sydda svepningar av batist. Män lades i skjortor och kvinnor i linnen. En ung kvinna kunde läggas i sin brudklänning eller i sin konfirmationsklänning. En psalmbok lades ofta med i kistan tillsammans med gamla brev, porträtt, pengar, brännvin etc.

Kistan lades sedan i en ”likkammare” eller i ett uthus där folk sedan kunde komma att se den avlidne. Även småbarn fick följa med och se den avlidne. Det kunde även vara så att folk kom för att få bot för sina sjukdomar. Den döde ombads att ta med sig sjukdomen till graven. Det lades även granris vid den dödes bostad (med taggarna mot kyrkogården) för att hindra denne att komma tillbaka. På väg till kyrkan bars sedan kistan så den avlidne hade fötterna mot kyrkan även detta på grund av att den avlidne inte skulle gå igen. Det var inte aktuellt att kistan skulle transporteras på en vagn då detta var en stor vanära.

Begravningen ägde ofta rum på söndagar strax innan den ordinarie gudstjänsten. Det lästes några psalmer och sedan jordfästes kistan i graven. Mat och dryck förtärdes under hela tiden från bärningen till jordfästningen. Även efter begravningen förtärdes mat och dryck. Särskilt gravöl och brännvin förtärdes i stor skala.